Så förklarar han att han inte är intresserad, som om jag trott annat. Och visst förstår jag varför, och visst klandrar jag ej. Men det liksom, förlorade sin charm. Allt. Att bli nekad då man inte ens bett om att få veta. Det blir liksom det dubbla slaget i magen. Och jag får förklara, igen. Jag har ingen agenda, hade ingen plan. Ville bara prata med någon som inte tråkade ut mig direkt. För det gjorde han inte. Och han är bedårande och hade jag varit något annat än jag så hade jag absolut frågat om vi skulle ses eller om vi skulle gifta oss, skaffa barn, svettas mellan lakan. Men så länge jag tycker så lite som jag gör om mig själv just nu så kommer jag inte ens tro att den sämsta mannen på planeten skulle se åt mitt håll. Men visst, hur ska han veta det. Och han vill ju bara vänligt men bestämt förklara att där finns ingenting att hämta. Och visst är det fint, att han menar väl. Men jag hade önskat att mina förklaringar gått fram, att jag sluppit förklara igen, att jag sluppit bli avfärdad utan att ens be om att få träffa honom. Så, jag återgår till att bli uttråkad av alla. Jag tog fel igen. Jag kräver kanske för mycket. Jag hoppas ändå han svarar, att vi hörs igen. Han intresserar mig, hans påtagliga närvaro i ett rum. Hur man ser honom och bara det. Och hans fumligt perfekta med det där leendet och de rosiga kinderna. Han är ingenting jag vanligtvis kanske skulle ramla åt. Men han fångade hela mitt intresse, då. Det är synd att all denna rädsla finns hos alla. Att män blir rädd så fort man är lite naken med dem. Att man visar sitt, säger sitt, delar sitt. Det är synd att jag måste känna mig så evigt ensam i mitt tänk.  Och jag förstår honom.  Men vem förstår mig.

i en annan dimension, om jag varit en annan och en du varit han,

du skulle gilla mig, trots att jag inte passar in. du skulle gilla mig. skulle gilla hur jag alltid rör vid dig när du passerar mig då vi är i samma rum, lätt rör vid dig. du, du skulle gilla hur jag väcker dig genom att dra min överläpp försiktigt längst ditt kindben för att jag alltid bara gör så, alltid med min överläpp. du har fjunig stubb och din kropp är varm, nästan klibbig. jag virar bort morgonlockarna från din panna och du visar din glugg mellan mungipor som trött drar iväg ut mot öronen. jag skulle vara obekväm med att jag är större än du och först kanske du inte skulle gilla det, jag fyller inga ideal. det är först när du upptäcker fräknarna i mina grönblågrö ögon och att jag vibrerar av din närhet, eller hur jag inte kan annat än avlida när jag ser dina långa armar fladdra glatt då du apar dig, det är först då du märker att du plötsligt sitter där, väntar på mina för många sms eller handskrivna löfteslappar. jag har inte hennes bröst eller höfter, inte. men jag har så mycket annat, då man skrapar. så du väljer att skrapa och jag låter dig. och vi skulle trivas, efter ett tag. och du skulle vara irriterad ibland, för du vill ta mycket plats och jag vill ta mycket plats och hur ska vi båda kunna ta mycket plats tänker vi. så vi irriterar och vi kanske hugger lätt, men det blåser bort och jag drar mina fingrar längst ditt nyckelben och när du försöker vara arg så gör jag dig varm igen. du kan inte säga nej till mig och jag kan bara säga ja till dig. vi skulle säga att det var märkligt att det blev som det blev, hur jag inte hade räknat med dig hur du inte hade sett mig och hur jag bara tänkte i gråskala kring oss men, hur det blev. att vi vaknar med fastsydda omfamnar.

i allt annat än en annan dimension, där jag är jag och alla de är det de är: jag vaknar ensam, jag äter ensam, jag skriver om ingen, jag duschar ensam, jag blir tjock. ensam. jag somnar, ensam.

det är på natten då alla sover och mina ögon ligger klarvaket stängda som mitt inre kastar organspjut och hjärtmissiler. siktar på överlevnadsmekaniken och livslusten. träffar mitt i prick trots att jag desperat försöker blunda bort det onda. det är ingen idé att ifrågasätta krigsplanen; de har redan vunnit. jag har redan igår bitvis gått förlorad.

Soundtrack: Detgåraldrigöver

Du vet, jag träffade honom precis då han brann och brast för en annan. Jag skulle bara vara ett tillfälligt plåster och vi bara skulle hålla i varandra en stund. Så vi brukade skämta med det onda och säga detgåraldrigöver, till allt. Men, visst går det aldrig över, även om man landar i det. Och det här: allt jag berättat alla otaliga gånger, om hur vi spenderade de där 40 nätterna tillsammans, hur vi flög tusentals mil när hur han försökte ta sig förbi något och hur jag försökte ersätta tjugo år av ont. Någonstans där tror jag att vi båda visste precis vad som skedde, precis hur det skulle presentera sig.

Han skrev en gång, ”utan att vi märkte låg vi så nära att plåstret kanske fastnade på båda. Och om man rör sig för snabbt så vet man inte vem det blir som får ont”

Vi låg med huvudena vid sängens fotände och solen skrapade tapeten. Han hade sitt mörka lakan och vi satt nästan fast i varandra, sådär som bara vi kunde. Hans läppar vandrade över min hud och jag klamrade mig fast så hårt, hårt. Hur vi inte hade sex utan att det liksom kändes att vi hörde ihop på något löjligt fantastiskt enormt sätt. Jag minns precis hur jag med hans andetag i min mun började gråta. Hur hela jag skakade och inte kunde sluta och han blev helt förskräckt, rädd att han gjort mig illa att han gjort något fel att något var fel. Han försökte se på mig men jag höll honom hårt runt nacken och han lät mig, höll om mig hårt.
            ”Jag är så jävla kär i dig”, piper jag med flämtande gråtröst. Och det har aldrig varit så svårt att säga någonting, förut. Det kändes så otroligt starkt precis allting, det var liksom ett slag rakt i magen, helt omöjligt att hålla tillbaka. Jag har aldrig känt någonting så starkt, aldrig varit så säker på någonting. Och han höll om mig hårdare, och jag visste att det var okej nu. Att jag äntligen var trygg, nu.

Redan tidigt började han skydda mig mot sig själv trots att ingen ska behöva göra så, men han ville inte att jag skulle bli ledsen för jag blev hela tiden ledsen. Som om det vore hans fel att jag var skadat gods, trasslig själ, mästare på att skylla ifrån. Han fick liksom ta på sig hela min sorg, vara perfekt annars skulle jag bita, hugga. Skulle skylla på alla han pratade med på nätet, på det där gamla som om det aldrig skulle släppa.

Och klart det inte släpper, jag vet ju. Jag respekterar ju till och med, jag vet ju precis. Han har ju varit mitt gamla som aldrig släpper sedan första gången han valde att inte svara då jag ringde. Jag vet ju precis, hur det är. Men min absurda rädsla över att vara mindre, att vara sämre, att inte vara nog, att bli lämnad, att vara dålig. Den tar liksom över, för evigt tar den över. Den har tagit över allt jag någonsin haft nära mig och liksom malt sönder, tuggat tills det bara är pulver kvar. Han försökte alltid hålla mig ovan ytan, försökte låta mig tvinga honom att förändras. Ville bara ha jag och han mellan fyra väggar, aldrig mer eller mindre. Ville låsa in oss och slänga nyckeln. Ville inte låta någonting förstöra det här, som jag så länge hade väntat på.

Som om han skulle kunnat radera allt, radera alla svarta ord alla timmar av sveda alla, alla gånger jag blivit lämnad. Som om jag inte vore så ung som jag är, med så många chanser kvar. Som om en annan människa kunde lappa ihop det här trasslet; jag.

Han förlorade en relation, innan jag kom in i bilden, som blev en förlust jag tror var svår att hantera. Jag tror han fann någonting i det som han behövde, som han äntligen kunde dela. Det var någonting otroligt stort, tror jag. Vad det än var, så tog det mig lång tid att inse, respektera och förstå någonting om det. Men, han förlorade någonting viktigt. Och där kom jag med mina fasader; det där täcket om att jag hade så otroligt mycket att ge och allt om mitt varma hjärta som visst finns där men det döljer så mycket mer. Alla varbubblande sår och taggiga hörn, alla svarta hål, alla slag det skickar ut i hopp om att kunna skydda sig.

Och jag säger att han får följa med mig in, efter vi vandrat över en bro, och han säger att han tänkte nog egentligen gå hem men okej. Och jag säger att han får sova med mig, men att vi inte kommer göra någonting. Och han säger att han hade nog inte hade några planer på det heller men okej. Så vi sover ihop, och vi håller om varandra.

Vi ses dagen efter, igen. Och dagen efter det. Och han slutar dricka sig full varje kväll för att det ska sluta krampa i honom. Den morgonen jag vaknar upp i hans säng, med huvudet vid hans brokiga tapet, så säger jag bara ”när ses vi ikväll” och han ler sitt svenskbrittleende med sina stora tänder och hans långa fingrar rör min kind, och vi ses sen. Han cyklade alltid och jag gick. Hans rutiga shorts och han älskade när jag hade flätor.

Det hade inte gått många veckor, men vi sov varje natt intill och det kändes som en evighet. Det hade inte gått många veckor, och nu skulle han åka tusentals mil till stränder som han egentligen skulle delat. Biljetten var redan köpt och han kunde inte gärna stanna här, även om det skulle bli tungt att åka. Jag minns hur jag såg honom som världens starkaste man och hur jag själv aldrig hade klarat av att göra någonting liknande.

Och han frågar, halvt på skämt och halvt inte alls, om jag inte ska följa med.
På tre dagar har jag vaccinerat mig, lånat femton tusen och fixat bort alla mina pass på jobbet. På tre dagar. På tre dagar har jag tagit ett beslut jag aldrig skulle vågat ens titta åt om det inte vore honom. Jag behövde bara tänka tanken på att han skulle sitta där på sand och svida över någonting som egentligen skulle ha varit. På tre dagar var ingenting viktigare än han och det.

Så vi flög över hav för att komma närmare någonting för att komma längre ifrån det. Jag var livrädd och det är själviskt. Jag hade kunnat vara så mycket mer, låtit honom göra så mycket mer. Men istället fick han hålla i allt, trots att jag borde hållit i honom. Jag var livrädd och upprymd och överlycklig. Jag var förälskad och egentligen visste jag ju precis hur sjuk jag hunnit bli i honom. Hur illa det skulle gå, tillslut. Jag visste ju, egentligen. Men jag ville så gärna låtsas som om jag inte såg alla varningsklockor, alla mina beteenden, tvångstankar och idiotiska mönster.

Jag ville ju bara vara där, med honom.

Jag minns då vi satt på verandan och vi båda två var sönderbrända. Han med en öl i handen och jag är arg. För jag förstod ju inte, jag fick ju inte förstå. Jag var arg på hans plötsliga distans. Jag sa att jag förstår om det svider men nämnde han det så ville jag ändå bara dö svartsjukedöden och han blev tvungen att återuppliva, återuppliva, återuppliva. Allt låg på honom, alltid på honom. Jag minns hur vi satt där och hur jag skäller på honom för att han inte har rört mig på flera nätter, istället för att se honom. Verandan, och han brister och jag vet inte vet vad jag ska säga. Han talar om hur han borde åkt hit redan som barn med en som inte längre kan ta honom dit, och mitt hjärta stannar. Jag vet inte vad jag ska säga för jag känner mig som en idiot. Jag är en idiot och han brister och jag är en idiot.

            Han försökte lämna mig, en gång. Jag packade ihop mitt utspridda hos honom i påsar och tog mig hem med bly i lungorna. Vi skulle inte höras, vi skulle försöka lämna varandra nu. Vi behövde andas, behövde vattnas, behövde lugnas. Han hade helt rätt, i precis allt. Så vi försökte tystna. Men vi lämnade kryptiska meddelanden överallt, trots att vi låtsades som om vi klarade det galant. Han ville nog lämna mig men, inte lämna mig ensam. Jag lämnade små kärleksförklaringar på hans hallmatta och på en spik i hans vardagsrum hängde jag upp orden jag aldrig sa till honom.

Snart låg vi i varandras famn igen. Vi ville så gärna rama in oss, plåstra om, klistra ihop. Vi åkte till det lilla huset, med det lilla fönstret, den lille mamman, systern och hundarna. Jag hade längtat dit, hade längtat så innerligt.  Det var min varmaste plats på jorden, med dem. En familj som hade förstått precis hur allt fungerar. Precis hur nära man kan vara. Vi spelade spel och de var fantastiska. De var så varma med mig, så vänliga med mig, så roliga så ofattbart ljuvliga. Lät mig vara med, en del av allt, av deras egna lilla språk och varma egenheter. Jag ville alltid dit och aldrig därifrån. Och vi sov så otroligt nära i det lilla rummet en trappa upp med knarrande golv. Vi låg kvar längelänge och det lilla fönstret lät gardinen fladdra och hela tiden var hans andetag mot mitt vänstra öra och hans långa armar runt min kropp. Det lilla fönstret på det lille huset.

Men vi bråkade snart igen. Vi mer än bråkade, vi var vidriga. Vi skrek, skrek, skrek på varandra. Vi skrek så hårt att vi tappade bort hundarna. Han som inte skriker, han som inte blir arg, han som är så mån om att vara bra när han väl har någonting att ta hand om. Men jag lyckades repa upp alla trådar, lyckades trycka på alla knappar.

Vi brast, i ett sista försök.

Detgåraldrigöver.

            Jag kom hem till honom på nätterna, långt efter vi slutat. Han kastade ut sin nyckel på snöig mark och jag klev in i mörk lägenhet, klev ur mörka kläder, kröp ned intill naken kropp. Vi satt ju liksom ihop. Det var någonting overkligt över hur intensivt vi delade våra kroppar med varandra. Och jag må ha njutit många gånger i mitt liv, men ingenting har någonsin varit så som stunderna vi ramlade i hans säng. Men, visst brast också det, tillslut. Detta ickevarande vi befann oss i. Dessa bistra försök till att få behålla bara det sista, bara krama ur de sista dropparna. Jag kan inte ens lova att jag skulle säga nej idag, trots allt som skett sedan dess. Jag har aldrig delat eller upplevt passion och närhet som då hans läppar fuktade min hud. Rå lust.

            Det sista brast och med det blev jag elakare, sämre, sjukare. Började lyssna på andras skällsord, började bete mig. Tappade bort mig själv i faktumet att jag förlorat, även om jag inte längre egentligen ville tillbaka till någonting. Jag ville bara behålla honom. Bara ha en del, kvar. Ville bara träffa honom om nätterna och vara kompisar då vi behövde. Ville bara ha det lilla som jag fortfarande kunde få. Så jag blev vidrig. Tappade bort mig och lät andra styra vad jag ville och hur jag skulle tänka. Lät aldrig honom spela roll, allt handlade om mig. Om mitt behov av honom, mitt beroende. Jag vill inte ens utveckla, här. Jag var vidrig, det får räcka.

            Så, idag lär jag mig, bit för bit, varannan vecka om varför. Om varför jag varit och är som jag är. Om varför jag har så enormt ohälsosamt förhållande till förhållanden. Om att jag har sjukdomsbeteenden och att jag kan lära om mig, kan lära mig bli bättre. Att så mycket av alla dessa enorma känslor jag har hör till mina diagnoser. Att det inte är himmel eller jord, egentligen. Att jag ska slippa leva enbart för relationen jag värdesätter högst av alla, de få stunder jag är i en sådan relation; Irrationellt, spontant, elakt, fullständigt. Men också, att jag inte är en dålig människa. Att jag inte är elak eller menar dumt. Tvärt om, att jag har ett enormt hjärta som bara vill få glöda tillsammans med någon intill. Men jag har blivit omtöcknad, trasslad och omkullknuffad lite för hårt, redan första gången i alldeles för tidig ålder.

 

Och jag har lärt mig mycket, det senaste året. Och det är märkligt att fick bearbeta honom först nu, nyligen, såhär tre år senare. Att det skulle ta mig så enormt lång tid att komma över honom, eftersom det konstant var mot min egen vilja att komma över. Jag vågade inte släppa det jag kände eftersom jag både var och är livrädd att jag inte ska känna så igen. För, trots all kaos och allt jag ställde till med så var grundkänslan någonting jag inte kan jämföra med någonting annat. Han var rätt. Det står jag fast vid, han var rätt. Men jag är helt till freds med att någon annan tar hans plats, tillslut. Jag är helt tillfreds med att jag är att skylla för så otroligt mycket som gick fel mellan oss och att jag själv krossade alla broar. Jag är till freds med honom, så gott som.

Så, jag går dit, varannan vecka. Jag får berättat för mig att allt jag aldrig förstått varför det kommit ur min mun inte är någonting jag menat, utan någonting som sker pga ett grundfel i mig. Och att jag kommer få lära mig att sluta med det, få lära mig sluta förstöra allt bra som kommer i min väg. Kommer lära mig att ha en människa nära mig, utan att brista.

Jag hoppas så innerligt och större än någonting annat att jag kommer lära mig av detta. För de påstår att det ska gå, att jag ska fungera sen. Att det finns förklaringar. Och klart det skrämmer mig också, att jag finns på papper. Att min personlighet till stor del är en diagnos. Men så får jag väl aldrig tänka, heller. Jag är alltid jag, såklart. Och ovanpå det så tar jag fullständigt ansvar för mina handlingar. Jag kommer aldrig skylla på någonting av detta för att rättfärdiga mina handlingar mot honom och alla de män som kommit i min bulldozerväg. Men det känns otroligt viktigt att jag kommer få en förståelse att föra vidare. Att jag kanske kommer våga erbjuda honom en större förståelse. Att han kanske får se mig i ett annat ljus och kanske att han kan ta mina förlåt sen och se hur genuin min skam är och har varit.

 Och även om det är sant; detgåraldrigöver, så är jag helt till freds med detta. Jag är överlycklig att jag fick uppleva honom och fick uppleva den totala och gränslösa känslan i hela min kropp. Och jag arbetar varje dag med att acceptera denna enorma och ibland overkliga förlust jag till så stor det själv förorsakat. Och för varje dag förstår jag lite till, lite mer, lite längre.

Jag kan äntligen lämna detta, nu.

Jag hoppas han förlåter mig en dag.
Jag hoppas jag förlåter mig själv idag.

så får jag en kommentar av anonym som säger "jag såg dig häromdagen, och det slog mig hur mycket jag saknar dig. så mycket att det nästan gör ont." och jag menar att, självklart är det den absolut bästa kommentaren man kan få. som jag kan få. men det liksom gnager i mina ben för att jag inte får veta vem det är. jag vill ju bara veta vem du är. så jag kan säga att vad fint, och att vi får göra något åt det. för så här kan det ju inte vara.

behöver låta vårsolens kyligt värmande strålar värma upp mig. tina. så jag låter den sippra in mellan persienner då jag sitter vid mitt bord. det är molnigt och solen trasslar in sig bakom de pösiga vita formationerna och jag märker så tydligt hur jag känner så mycket mer de få sekunderna solen hinner smeka min kind innan den gömmer sig bakom igen. jag talar med människor som gör mig både nytta och onytta. leker psykolog, plåster och mamma samtidigt som jag är ett barn och en tölp. jag är trött och vill glömma mig under täcket lika mycket som jag längtar efter mitt första träningspass någonsin om några timmar.

sen

nolltre femtiofyra,
jag kollar film efter film, trots att de bara matar min sömnlöshet. framförallt så gör det mig förbannad, denna illusion man får inpräntad under ögonlock. det här med att han en dag kommer se mig, kommer springa efter tåg, rida efter på en häst, ta mig till stränder, överraska med tusen tända ljus och en ring runt finger, om mark ruffalo som älskat henne i hela sitt liv och tillslut blir det de två och jag går sönder inombords av tanken på att jag har lärt mig detta. jag har spenderat otaliga timmar av mitt liv med att titta på alla filmer som finns inom denna genre. drömprins, lycklig kärlek och ödet. jag går sönder av tanken. att jag vägrar inse att det inte finns, att det inte händer, att jag inte kan sitta här och vänta på att någon ska tamigmedstorm. sen då jag väl finner något som faller på plats så är jag så långt ifrån honom som jag bara kan komma. jag är sämre, fulare, för högljudd, för mullig, för kort, för gnällig, jamenduvetvadjagmenar. och jag tänker att, helvete, så här ska man inte vara så här ska man inte känna man ska inte behöva känna så här. en evig tanke om att skulle jag bara bli bättre så kanske jag skulle få ruffalo springandes efter mig. jag vaknar aldrig, jag bara vaknar aldrig från detta.

jag trodde jag trivdes i mitt ensamma just nu. jag trodde jag var helt förstörd efter natten med deras fulla händer mot min vilja. jag trodde inte jag skulle vilja, igen. trodde jag skulle vara mätt för evigt, trots att jag alltid varit vrålhungrig. jag var övertygad. men, nu tvivlar jag på precis allt. för jag längtar igen. jag har längtat i flera dagar, nu. och det är bara korta stunder, även om de håller mig vaken om nätterna. det är bara korta stunder och då jag vaknar från dessa stunderna är jag tacksam att det är ensam jag vaknar. men såhär, nu, mitt i det så vill jag bara inte vakna så länge det inte är intill någon som trånat. någon som gillat mig, länge. någon som ser mig för mig, som gillar mina brister och skrikande fel. som ser mitt hjärta och som skrattar med mig när jag vill vara högljudd eller kolla på för många dåliga serier. jag vill åka iväg, vill stanna kvar. vill ligga på filtar i en smältande sol som blöter ned våra ryggar, vill bosätta fingrar i hans hår och se honom njuta, hans kropp njuta. vill ligga och dra mig på morgonen länge, länge länge, länge för att han också vill det.

jag vill ha allt, det där. det här. allt jag skrivit om här så många gånger, på precis samma sätt. jag vill dela mig med någon, jag har alltid velat dela mig med någon. så hur ska det gå nu, då deras vidriga fingrar gjort mig otrygg och kräsen. när jag än mindre vågar lita på vare sig mig själv eller andra. hur ska jag lyckas nu, då jag inte ens lyckades förut. hur fan ska jag lyckas, nu.

så jag får hjälp. och jag tar emot hjälp. och långsamt rör vi oss mot svar jag aldrig tidigare ens fått ställa frågorna till. hon berättar om mig, om mina egenheter. säger att jag inte är dålig, inte onormal, bara behöver få en liten karta på mitt huvud. så de ska hjälpa mig. diagnos efter diagnos, känns det som just nu. men jag längtar, längtar efter att komma fram till - något. har så mycket jag vill berätta, som jag aldrig kunnat sätta ord på. så många fel jag gjort som jag vet jag aldrig menat men aldrig kunnat rättfärdiga eller förklara. och nej, så klart finns det ingenting som rättfärdigar mina beteenden. men tänk, tänk om jag kunde få förklara för de relationer jag känner att jag skadat mest. de människor jag skadat mest, de människor som skadat mig mest. jag kommer kunna förklara, någonting. kommer kanske kunna ge en förståelse som tidigare inte fanns där. kommer kanske förstå, själv. kommer kanske tillslut och äntligen kunna andas.

bara, håll ut med mig. stanna kvar och låt tålamodet få första plats då ni är nära mig. bara, stanna kvar med mig, hos mig. bara, fortsätt tro på mig på att jag kan. på att jag kan mer, kan mycket. bara, håll ut. bara lite, lite till.

vill smälta ihop.

Jag spelar introt till Perth om och om igen. Det liksom kramar så hårt runt mina revben att det gör ont på ett bekant sätt. Om och om igen. Det skakar i hela mitt väsen av all saknad, längtan önskan vilja. Det där mitt hopp om att hitta något som skulle lugna mitt fladderhjärta, på rätt sätt. Allt om denna eviga avsaknad. Men ändå är jag där nu, där ingen som rör mig är intressant. Inte ens de som intresserar mig intresserar mig tillräckligt nog. Jag behöver vara ensam, vill vara ensam. Låter de röra mig, kyssa mig, knulla mig. Men jag gör ingenting annat än att tyst titta på. Det är ett tröttsamt spel och jag är tröttsamt trött. Jag vill ha på riktigt, som jag för evigt tjatar om, resten får vara. Allt annat får vara. För tillfället.


Dygnsdröm.

Jag drar undan håret från mina axlar och blundar så hårt att jag känner hans skrattgropar mot min hud. Hur hans läppar försiktigt letar sig fram längst min hemlighetsförälskade hud, som om de visste. De landar i skålen mellan axel och nacke. Han doftar in allt jag är och mitt vibrerande bröst är en invit han inte sent lyssnar på. Hans ögonfransar fladdrar mot min kind. Duärfin, säger han. Som om ingen någonsin hade sagt det förut. Rosens röda kinder och jag måste hålla andan för att han inte ska märka hur länge jag önskat att han vore där. Så vi dansar med bortförklarande händer som inte vågar förstöra det nya. Ett duärfin och jag vill säga jagärdin. Som om ingen hade sagt så förut. Mina nervösa nyfikenfingrar letar sig upp längs hans tydliga ryggrad och trasslar in sig i hans sommarkorta hår. Jag vill bygga bo här, tänker jag när mina läppar försiktigt dansar över hans små hårstrån som rest sig på nacken. Hans lena röst talar sammet om mig. Ett duärfin och alla historier betyder inte längre någonting. Han gör mig blank, tom. Vill få plats med honom och bara det. Vill veta allt allt känna allt. Hans fingrar längs mitt ansiktes konturer och jag hör ingenting annat än vibrationerna; dessa eviga vibrationer i mitt bröst. Hans fånigt kåta leende bränner i min nacke. Jag vet alla gånger jag önskat det här men istället bara fått uppleva kyla. Ett duärfin och dimman i min röst när jag ska förklara får mig att förstå precis vad jag måste inse nu. Och jag vaknar upp med en kudde krampaktigt omfamnad, en tomhet på min hud och ett skrik i bröstet

och 

Jag är så trött på att drömma om något så avlägset och omöjligt. Att inbilla mig själv att det finns att han finns att hans morgontrötta ögon ska vilja se mig och bara mig och att hans evigt trevande fingrar aldrig ska sluta upptäcka mig. Hans glädje över mig. Att han ska finnas någonstans, där. Som om jag trott att Disney är på riktigt. Min dåliga, elaka dröm. Min sämsta, värsta dröm. Min evinnerliga för alltid jämt och ständigt återkommande dröm.

Att realisera.

allergi

han tål heller inte katt och vi pratar om medicinerna. fast ja, han slipper ju riktig astma. han är bättre nu. vi pratar om det som om det var någonting som intresserade oss. håll käften, för i helvete.

han drar fingrarna genom mitt hår och säger duluktargott och jag tänker att jag älskar då någon säger att jag luktar gott.

det är sent och han har precis slutat jobba när jag möter honom i min port. han luktar svagt av alkohol och hans ögon är snälla, så som de brukar vara. som de alltid har varit. jag hade aldrig menat att vi skulle hamna där, igen. men han håller mig nära och ber mig vara mindre påklädd och jag lyder honom. hans varma arbetade händer över min nattkalla hud och snart är hans hand mot min kind för att liksom vrida mig mot honom. han säger att jag kysser bra, att han hade glömt att jag kysser så bra. hela tiden ligger en rosa bok intill min säng fylld av söndernötta ord över en annan. jag vet inte vart jag är och, hur varm han än är så är det inte så bekvämt som det har varit förut. jag vill känna mer, vara mer. vill inte bara ha en kropp, en kuk. vill ha fladderhjärtat på högvarv och en nervös hand som inte riktigt vågar trolla sig in där under tröjkanten. det är vad jag vill. ska det vara någonting annat än det, så får det nog vara. jag kommer ändå aldrig hamna där jag vill, just nu.

men jag har lena armar, idag. och, jag skulle vilja dela med mig.

minns du stormen?

jag ser deras unga fingrar skvallra om honom på www. jag förstår precis varför de fastnar, herregud jag har vunnit pris i att fastna i honom. men det är som om det för varje dag som går, bara blir mindre viktigt. att han bara blir mindre viktig. och det är en känsla jag väntat på i flera år, nu. och vi sågs, för kanske tre-fyra månader sedan. det var för första gången på så länge. jag var där med en vän till mig, en föredetta vän till mig, hon som alltid trampar ned mig till pulver för att sedan lura mig att det är jag som gjort fel. och hur alla runtomkring mig bett mig på knän att inte ha henne i mitt liv, som jag sagt att nejniharsåfel och nikännerhenneinte, tänk så rätt de skulle ha. tji fick jag. så, tre-fyra månader sedan och jag är där med henne. hon blir sur på mig då jag påpekar att han är där, blir sur och undrar argt om jag ska vara deppig nu och jag försöker förklara att så inte är fallet. att jag träffat honom flera gånger, efter allt brast. så hon lugnar sig en stund. och efter att jag för tredje gången letat efter henne och hittat henne tillsammans med honom antingen där ute eller där inne så går hon fram till mig med frustande näsborrar och arg blick och skriker frågande om jag blir sur nu för att hon står med honom och jag rynkar pannan i stil med vadihelvetehållerhonpåmed och jag förklarar att jag mest bara letade efter henne eftersom vi var där tillsammans och hon börjar hit och dit om hur jag inte kan äga honom och hur jag inte kan bli sur om hon pratar med honom och jag minns bara hur mitt bröst kändes som ett stort frågetecken. hur jag började undra om det i grunden handlade om att hon hade något slags dåligt samvete över att hon kanske blev blöt i byxan över hans närvaro eller gudvetvad. jag vet inte vad som hände, men hon beskyllde mig för en massa saker och efter det har vi aldrig pratat igen. hon fick mig att gå tårad därifrån med en frågande blick. jag har fortfarande ingen aning om vad som hände. och jag vet hur duktig hon är på att hitta på sin egna sanning då hon är arg. jag har känt henne så länge länge länge nu. och jag har nog aldrig mått så bra över att något försvunnit ur mitt liv, för den här gången inser jag - trots hennes anklagelser - att det inte är mig det handlar om. det är hon, alltid bara hon. och det är synd, för vi var något bra. det var en bra vänskap, på något vis. trots alla smällar fram och tillbaka. det var något bra, och jag stod alltid bakom henne och fanns där då hon föll. alla kvällar hon suttit med tårar i min famn och jag i hennes, och hur vi vuxit upp och retsamt kallade varandra syskon och bråkade med hjärtat och kärlek och hur vi tagit oss igenom så jävla många eldar. men jag orkar inte mer nu. orkar inte böna, be och skrapa knän för hennes skull då hon är kapabel till att vara så elak. om vi någonsin ska höras igen är det hennes ursäkter jag vill höra. inte alltid mina. så, jag ska klara mig bättre utan. och hon får prata hur elakt hon vill. och han får hamna hur långt ifrån mig han än behöver. han är redan milslångt. ljusår. hon spelar ingen roll, och han ska slippa mina förklaringar någonsin igen. för det är precis nu det är dags att erkänna att jag är över honom. framförallt för mig själv. och kanske att jag behövde hennes spjutkastande ord. jag är så medveten om hur elakt hon kan prata om mig då hon är arg. han lyssnar säkert, varför skulle han inte, jag har gett honom alla anledningar. men det får vara så här nu. jag är lugn med det. jag är lugn med honom, för första gången på år. det jag faktiskt kan sakna är det vi delade intellektuellt och ingenting annat än så. resten är bara något som jag själv pusslat ihop i mitt huvud. men jag saknar samtalen, och bollandet och allt det interna. för vi hade roligt, det finns inga tvivel om det. jag skrattar fortfarande då jag har någonting att berätta om honom eller oss tillsammans. och han roar mig fortfarande, de få gångerna någon berättar något om honom. och visst att alla lärt sig att trippa på tå runt mig då det kommer till honom, men det har också börjat lägga sig. de har börjat förstå, de med. jag har slutat nu. han är slut nu. och det enda jag kan önska är att jag någon gång hittar ett skägg som får mig att bli lika dödens dödsförälskad som jag var i honom, ja fast då med disneyslut istället för detta. men jag är inte där än. det är mycket jag vill förändra innan det, och otroligt mycket jag under det senaste året också har förändrat. inte bara längden på mitt hår, mitt vikt åt fel håll och mitt duschdraperi. det är så mycket jag vrider åt nya håll, nu. och jag är för första gången i mitt liv medveten om mina oändliga brister men framförallt mina oändliga positiva egenskaper. att jag är bra, jag är bra och varm och kreativ och vänlig och tusen saker till. jag behöver bara arbeta, tillsammans med någon som gör det dagligen, för att lära mig mina elaka beteenden som dyker fram så fort någon kommer mig för nära. och visst att jag är rädd för medicinering och att kallas svag. men det är ingenting annat än starkt att faktiskt våga, nu. att våga på riktigt göra alla dessa förändringar som jag faktiskt gör. så jag studerar vidare, och letar mig fram. jag ska bli någonting mer, nu. hela mitt jag, ska bara få vara någonting mer. och jag ska vara det ensam, tills jag faktiskt klarar av någonting annat. och det är långt ifrån nu.

I en annan port, en bit bort. Den som tog så många år att hamna i. Och visst, tillslut hamnade jag där och, trots några snedsteg och en vidrig förkylning så minns jag nästintill bara värme.

Min överläpp lagrar minnen av hans hud. Liksom placerar små små rutor över min läpp där jag så tydligt minns känslan av hans hud precis på det stället. När jag låter min nästipp och läpp nudda vid hans hud samtidigt som jag drar fingrarna längst hans revben, bara för att kunna lagra det där tillfället då de små håren reser sig av välbehag och min läpp får små stick, och hur mjuk den blir efteråt då allt lagt sig och hudstormen är över. Så ligger jag, länge. Och låter min läpp registrera de två lägena, om och om och om igen. Tills han vänder sig om och kupar sig runt min kropp. Liksom fångar in mig, på det allra tryggaste sätt. Och hans hand i min eller kanske på min höft, med andetag i min nacke. Och jag kommer kanske alltid vara trygg hos honom, trots hans tveksamma stunder och hans försök att avfärda mig på nästintill iskalla sätt. Vi kommer alltid ha det där, det här. Och min läpp har sparat alla millimeter. Tills nästa gång, om den kommer. Nej, när den kommer. För vi vantrivs i ensamheten men skräms av tvåsamheten då den är så vinglig. Så vi utnyttjar varandras värme, varandras trygga famn, varandra. Och det känns så tryggt. Och det rör oss inte att fem år har passerat sedan vi sist sov intill varandra. Vi kommer alltid vara som vi är då vi är med varandra. Mer eller mindre. Ibland utan att ens dela ett ord på länge länge. Men vi hittar alltid tillbaka. Varje gång slutar vi upp hos varandra, på något sätt som är närmare än långt ifrån. Och visst att han ibland glömmer bort att jag är precis så mycket människa som man kan vara, och inte bara maskin, eller bollplank. Och visst att det enda han ser är allt annat än jag då vi är ute bland folk. Och visst att hans fokus så ofta fastnar mellan benen, och ingen annanstans. Och visst att han har svårt att berätta, prata, tala, diskutera. Men det finns så många missar att klaga på hos så många människor. Och jag tänker, att jag har nog gett honom det. Du vet, liksom sagt vad jag känner. Att han är dum, när han är dum. Han får höra det, med råge. Och han ramlade nästan av stolen då jag röt till, liksom vandrade på den där kanten mellan att känna mig och att låta bli att känna mig igen. Men jag behövde lätta på ett tryck som han till så stor del hade pressat på mig. Placerat mig i. Vill ha kakan och äta den. Och visst är jag likadan. Men vart jag egentligen vill komma med detta är, att det är med min varmaste hand kring hans jag säger att han betyder för mig. Att allt jag gör är med mitt allra vänaste, i grunden. Mitt allra varmaste, mjukaste. För, som jag sa åt honom samma kväll som vi ramlade fel; jag står kvar, efter tre års radioskugga så står jag kvar. Den där med att stå med öppna armar och ta emot, precis den gjorde jag. Och det sa jag dagen han valde att lämna vänskapen åt sidan och låta sig själv få en chans till annat än enbart fokusera på mig, att jag kommer stå kvar. Att jag alltid kommer stå kvar. Och jag säger det nu med, för jag kommer stå kvar, hur mycket han än må irritera mig ibland. Och hur jävla dödskylig han än ibland behöver vara. Men jag tvivlar inte på att jag kommer behöva skälla ibland. Det får höra till. Och ibland kanske jag undrar huruvida jag tycker för mycket om honom eller för lite. Det får höra till. Och just nu, om än så bara för en stund, sover jag gott med min lagrade överläpp och hans doft på min hud.
 

I en bok på ett tåg:
Jag passerar dränkta landskap i en trädklädd tågvagn. Ett litet lekhus står mitt ute i en gigantiskt pöl av regn som några veckor tidigare förmodligen varit en gräsäng. Alla småbåtar vid strandkanterna ser ut som skedar fyllda med soppa, de liksom ligger och smeker vattenytan underifrån. Bryggorna liknar mer någon trall man lagt på vattenytan. Ingenting är sig likt. Det är blött överallt och, det ser så stillsamt ut. Så tyst. Tänker att snart fryser de fast sådär. Lekstugan, småbåtarna och bryggorna. Sådär på sniskan, precis ovan och under vattenytan. Tänker att det kommer vara ännu tystare då. Att ingen ens kommer höra knaket från de små lekhusen då de desperat försöker resa sig.

Hässleholm.